Dagen/ Dusty 12 juni
Min dag har varit ett kaos. Så mycket tankar som snurrat i mitt huvud, så svåra beslut jag fått ta, och även några till jag måste ta.
Och så skulle jag rida med. Jag sadlade, la på sadeln och tog ner sadelgjorden, och så hände något, han blev rädd, sprang runt ett varv i boxen, sadeln gled bak på rumpan och flög i marken. Dusty tryckte upp sig mot väggen livrädd.
Jag blev så rädd och förvånad att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna. Jag kunde inte klappa honom för han var så jävla rädd. Jag kunde inte andas, jag kunde ingenting. Vi väntade några minuter och mamma band upp honom och så sadlade jag igen. Det gick bättre men han var fortfarande livrädd. Jag var livrädd, han var livrädd. Men jag skulle rida, det skulle jag och även om jag vet hur fel det egentligen var så skulle jag rida.
Vi gick in i ridhuset och gick några varv, jag kunde inte andas, skakade för jag var så rädd. Andades ut och lugnade ner mig. Så satte vi på inspänningarna och så kastade mamma upp mig, han började direkt jazza runt och jag hade inte stigbyglarna, så mamma tog tag i honom och jag hoppade av. Sen gick hon ett varv och så gjorde vi om det. Denna gången stog han stilla och det gick mycket bättre. Med gråten i halsen gick vi några varv. Efter 5 minuter släppta mamma och jag fick rida själv. Jag visste att det var fel, men jag var rädd och jag skulle övervinna det. Så när han började slappna av lite så travade jag lite, jag kände hala tiden hur han gled under mig och sprang snabbare och snabbare, men han stack aldrig. Så när jag tagit några varv i skritt och trav i varje varv så satt jag av. Så gick vi med han en stund och glad var jag över att han inte stuckit. Men mindre rädd kan jag inte säga att jag är.
Och nu snurrar allt i min skalle. Bloggen kommer ligga nere ett tag.
Jag gråter och gråter och vet inte vad jag ska göra. Ta chansen att komma någon stans, eller offra mig för att han ska må bra.. Så lätt men samtidigt så svårt.
Får se om jag går till skolan imorgon. Om jag orkar.. ska försöka sova nu i alla fall.
du är värd mycket bättre än det här, säljer du han kommer han till slut att komma rätt, men du ska inte behöva vara rädd över att ens vara i närheten av din egen ponny, du är värd mycket bättre..
Jag har varit där du är nu, två gånger. Andra gången så gav jag upp vilket jag fortfarande ångrar väldigt mycket. Skillnaden mellan första och andra gången som allt gick käpprätt och helvette är att första gången så fick jag MASSOR med hjälp av min tränare. En bra tränare eller mamma eller vem som helst som vet var h*n gör är väldigt hjälpsamt när man är så rädd som du är just nu.
Jag ska berätta om gången jag gav upp.
Min ponny som jag hade heter Ellinor och har haft lite problem tidigare i sitt liv. Jag började rida på henne när hon gick på ridskolan och då så skötte hon sig oftast ganska bra men hon fick sitt första utbrott vintern 2009 och det var första gången som jag var rädd för henne.
När jag tog henne på foder så hade jag ridit henne i ett och ett half år. Man skulle kunna tro att allt skulle bli perfekt efter som att jag redan kände henne men ikke. Första gången som bettede sig som ett as var på julafton, hon stegrade sig och stegrade sig sedan vi nästan stod under ett lågt utstickande tak, den gången var jag bara förbannad. Jag ringde i alla fall ut min tränare som hjälpte mig varje dag i två veckor tills hon kunde gå vart jag än ville utan att stegra sig. Det gick bra för oss i ungefär en månad sedan började hon krångla igen. Det började bara som små stegringar och så red jag på tills hon gick framåt men i slutet av den månaden så kunde jag inte rida henne till ridhuset eller ifrån stallplanen utan att hon stegrade sig och sparkade bakut. Jag tänkte att jag kunde lösa det själv eller att hon skulle ge sig efter ett tag så jag började leda henne till ridhuset istället. Men sedan så ville hon helt plötsligt inte att man skulle hoppa upp för då högg hon efter en eller gjorde ett stotjut. Efter det stadiet och började hon resa sig istället och sista gången jag red henne så bockade hon av mig och jag ramlade av, fastnade i stigbygeln och hamnade under henne med huvudet mellan hennes bakben.
Alla som kommer läsa detta kommer tänka 'den hästen har ont i ryggen' men i det tillfället så tänkte jag inte det, jag tänkte inte på det förens en månad senare, det var då jag förstod vad som var fel. Så mitt tips till dig är: tänk efter, det behöver inte vara något fysiskt fel på honom utan det kan vara något som du gör när du hanterar honom som skrämmer honom, något som du inte änns tänker på för att ingen tidigare häst har reagerat på det. En annan sak du kan gör är att be en NH tränare att hjälpa dig, ifall ni kan förbättra komunikationen på marken så kan det hjälpa dig med ridningen också. Jag menar det kan ju inte skada att testa för uppenbarligen så älskar du honom, annars skulle du inte må så här.
stor kram! säg till om du vill ha hjälp med något om det är en dag man absolut inte orkar åka ut... för så kan de vara ubland
Usch jag förstår hurjobbigt det är!! :(
Har själv vart i en liknande situation med min ponny, dock bara en kortare tid, men vet hur hemskt det är, hur jobbigt och hur mycket man inte har en aning om vad man ska göra!
Det kanske inte är meningen att det skulle vara ni två? Ibland är det ju faktiskt så :(
Men du ska se att det blir bra till slut!!! Kram!
Uscha...
Jag säger som Josse, är det något du behöver hjälp med så är det bara att hojta till. Det är klart att du inte ska behöva känna såhär...
Kramis
