PEPP-TALK
När jag sa att jag ville ha en häst var meningen att jag skulle ha den i ett annat stall lite utanför kalmar, med massa kompisar, inget ridhus och världens minsta paddock. Inget speciellt lixom. Jag tjatade och tjatade och varje kväll såg jag bilden framför mig när vi galopperar barbacka genom vattnet. Vilket vi gjorde nästan varje dag när jag var där. Och en dag gav mina föräldrar med sig. Vi skulle köpa en ponny till mig!
Men under denna tiden hade mina planer helt ändrats och jag ville nu ha en tävlingsponny. En som jag skulle kunna ut och tävla med och som jag skulle kunna nå toppen med.
Och några månader senare står jag här, idag, nu. Med en ponny jag aldrig trodde jag skulle få.
Jag tror att det finns många fler, jättemånga fler än jag som har denna känslan. Inte vilja rida sin egen ponny/häst. Och jag vill säga detta till alla er och till mig själv. Inget löser sig med rädsla, man måste våga tro på sig själv och tro på det man är rädd för-hästen. Jag erkänner att jag faktiskt är rädd för Dusty. Jag är rädd för att rida honom. Jag trodde aldrig jag skulle bli det, men jag rider honom i alla fall. Varje kväll innan jag går och lägger mig skriver jag i en dagbok hur han skött sig och hur vi ridit. Endast för att kunna kolla tillbaka på dom gångerna det gått dåligt och se en förbättring. Varje kväll innan jag somnar tänker jag på hur bra vi kommer vara om 3 år. Jag vill att det ska funka och det är just därför jag varje dag sätter mig upp på honom, andas ut och rider. Jag tycker inte att det är dagens höjdpunkt att rida honom. Ibland är det såklart det, ibland inte. Men jag älskar honom. Och jag är stolt över att jag älskar honom. Jag ska ta oss till toppen. Men då måste jag peppa mig själv, varje dag, HELA TIDEN!
Jag tänker aldrig lämna tillbaka honom, tänker aldrig låta någon anna rida honom för att jag inte vågar. Tänker sätta mig upp på honom om han så dödat någon. Jag tänker rida tills jag dör. För denna ponnyn är inget jag tänker kasta bort. Han har en kapacitet över ganska mycket, han älskar det han gör och han vet vad han gör. Med honom kan jag nå toppen, men inte utan att jag litar på honom. Jag måste lita på honom för att hans ak lita på mig.
Jag tillbringar mycket tid i rudhuset med honom, släpper honom och sätter mig inne i mitten. Jag bara kollar hur han beter sig och allt för att få reda på vem han egentligen är. Jag känner inte honom, han känner inte mig. Det kommer ta väldigt lång tid innan vi känner varandra, men det är det jag jobbar på.
Jag ska övervinna min rädsla och vinna hans förtroende.
Jag har satt upp ett mål med Dusty. Vet ni vad det målet är? Nej! Därför ska jag berätta det..
Lustigt mål va? Men det är mitt mål.
Som jag ser det idag så känns det som att jag aldrig skulle kunna vara med på ens en klubbhoppning. Men det är just då men ska blunda för alla problem, tänka framåt. Och just då tänker jag på att en dag ska jag sälja honom och då ska jag ha gjort en massa saker med honom.
Jag har 4 hela år på mig att förvandla denna ponny till något man kan lita på. Jag har aldrig innan haft en egen häst, jag är inte superduktig på att rida och det finns nog minst 50 på min klubb som skulle rida honom mycket bättre än mig. Men jag bryr mig faktiskt inte om jag suger eller inte.
Jag vet inte vad fan jag skriver? Så ska förenkla det!
Man ska se ljuset i det mörka, man ska kämpa tills blodet rinner ur öronen på en.
Jag ska nå toppen med dig. Jag kommer kanske bryta båda benen och armarna, jag kanske kommer sitta i rullstol. Men jag ska nå toppen i alla fall. DU & JAG tillsammans.
Jag förstår om ni inte fattar vad jag menar med texten, det är så svårt att förmedla. Men jag ville säga att jag är faktiskt rädd för det jag älskar, jag utsätter mig för det varje dag. Men det är bara för att jag vet att om jag ger upp kommer han aldrig komma någonstans. Han behöver någon som verkligen älskar honom. Någon som han kan lita på. Han kan komma någonstans och det ska vi!
Jag älskar dig över hela mitt hjärta, du är bland det finaste här på jorden. Jag tänker aldrig ge upp hoppet med dig. Du får mig att kämpa, du får mig att förstå vad kärlek är. Du är så himla underbar.
Och det bästa är att du är MIN!
NEVER GIVE UP!
sjukt snygg blogg
allt bra med er ? :)
Hej Carro!
Jag har haft att göra med Dusty när han var hos en tidigare ägare. Hör av dig via mail om du vill veta lite hur vi tränade med hans rädslor och hur långt vi kom.
Prova att ta en lektion eller en kurs för en NH-instruktör, det finns en i Karlskrona som ju är hyfsat nära kalmar... Hon verkar vettig på hemsidan iaf ;) http://www.naturalhorsemanship.se/ Lycka till med din ponny!
Hej!
Bra skrivet och jag känner igen mig helt!
när jag fick min ponny var jag den lyckligaste av alla, jag svävade på moln! Men sen kom verkligheten och hon var inte riktigt den ponny jag hade provridit, hon skickade av mig ett antal gånger och jag var renutsagt ganska rädd för att rida henne! jag minns att jag brukade fundera på om det var såhär det skulle kännas när man fått en ny häst, i mina drömmar skulle ju allt bara vara underbart!
Men nu har jag kämpat och lyckats få henne till den ponny jag vill ha!
Så arbeta vidare, det kommer lösa sig! :)
Jätte fin ponny :)
Du är så klok Carro!
Ansvarsfull och ger verkligen inte upp i första taget! Om du fortsätter med denna inställningen som du pratar om, så kommer du och han nå toppen, absolut! Och bara tänk hur mycket du kommer ha lärt dig efter att du har förvandlat honom, både du och han! Jag önskar er lycka till, och jag tror på er!
Riktigt bra skrivet, och jag tycker verkligen att du är modig som verkligen vågar dela med dig av det.
Delvis förstår jag hur du känner. Jag gillar de lite mer lugna hästarna som bara är som de är. Och det var precis vad jag trodde att jag hittat. En fet NF som varit ur kondition i 5 månader, genomsnäll och intre rädd för minsta lilla. Ack så lurad jag blev .. Ju mer kondition och styrka kom, ju mer kom den verklige Miro fram. Lugn, trygg och orädd? Njaa, en ponny med energi utan desslike och som dessutom var väldigt kvick. Tittig på det mesta .. Många gånger har jag kännt mig lurad, men jag ångrar mig inte en sekund. Ponnyn har kapacitet, med honom kan jag nå de målen jag vill nå. Det tar tid att lära känna en ponny, man lär sig lite dag för dag. I höstas kunde jag inte sitta ner i galoppen, då drog han bara iväg med mig. Idag kan jag rida honom i samlad galopp. Jag lär mig mer och mer att hålla honom på plats så att han inte kan kryma en milimeter utanför ramen.
Fortsätt kämpa, i framtiden kommer det löna sig! Jag ser att den där ponnyn har kapacitet och han är jäkligt snygg att titta på! Hoppning som dressyr, jag tror att han kan komma en ganska bra bit i båda diciplinerna. Bara ni lär känna varandra kommer spärr efter spärr att släppa, och motgångarna blir framgångar. Det tar tid, men det kan jag säga att det är värt. Se till att ta hjälp av erfarna tränare eller ryttare, det hjälper en otroligt mycket på vägen. :) Lycka till! :)
Jag har gått igenom nästa samma sak som dig, dock gick det aldrig så långt så jag blev rädd.. Men ja, det är jobbigt och det kommer ta tid. Men det är bara att bita ihop och kämpa för kung och fosterland för den du älskar.
