ponyfocus

Känns helt galet att det är sista dagen nu. Vi ska ha genrep och så skulle vi göra något mer, kommer inte ihåg vad. Men det är inget jobbigt idag. Efter det drar jag till stan en stund med Mami för vi ska köpa skor. Sen åker jag hem och buýter om för att sedan åka till Cheval och möta upp Cassandra för att vi ska köpa en sak som vi beställt..
Vad kan det vara ? ;)

Sen efter det bär det av mot stallet och ett dressyrpass på C. Idag blir det hårda tag. Haha. Jag ska träna lite sidförande, få henne att gå framåt & åt sidan och inte bara rakt ut åt sidan. Sen får vi se vart resten leder, men det är grundplanen.
Idag kommer jag föressten inte hem på lunchen som jag gjort innan. Idag har nämnligen jag och några kompisar tänkt äta ute eftersom det är sista dagen. Så vi ska nog käka på Italia, och då kan jag ju inte blogga heller.

Nu blev det ett sånt där jätteointressant inlägg igen, men nu vet ni hur min dag ser ut.

Jag har varit rädd för Dusty en längre tid men trott att det varit något vi skulle kunna jobba bort. Jag har hela tiden velat honoms bästa, velat att hans ka ha det bra. Tvingat mig själv att ha kvar honom och ge honom en chans. Men han har inte fått en chans, utan han har fått en ny chans varje dag. Jag har varit taskiga mot mina föräldrar och min mamma måste vara med mig varje dag när jag ska rida. Och allt detta bara för att han ska må bra. Jag har offrat mig själv för att få han att förstå vad jag känner för honom. Men när jag tänker efter så är det fel.

Jag kan inte känna detta som jag känner varje dag och klumpen jag har i halsen varje dag som jag åker till stallet. Jag kan inte vara ledsen för att han ska må bra, jag kan inte behandla min familj på detta sättet. Varken jag, mina vänner eller min familj klarar av detta längre. 
Jag har aldrig innan haft valet att få en annan ponny, men när min mamma sa det till mig visste jag varken ut eller in. För visst ville jag ha kvar honom och jag tänkte på alla bra stunder, men min familj skulle ändå påverkas lika tungt även om det går bra för oss. Dom får ingen ledig stund för allt hänger på mig. Och jag vill inte att det ska vara så. 

Det gör ont när man kan se folk sitta upp utan problem och kunna skritta ut i skogen. När man själv måste göra det hela med tid, tålamod och en hel process. Min mamma måste ge mig stigbyglarna när jag suttit upp och hon måste leda mig för jag är så rädd.
Det känns inte rätt för någon alls att det ska vara såhär.
Och i helgen insåg jag verkligen detta. Jag har aldrig vetat det innan. Jag har alltid trott att jag älskar honom. Men det gör jag inte, och det är svårt för mig att säga det. Men jag älskar honom inte och jag tycker inte om att rida honom och jag sliter på mig själv när jag rider honom. Till slut tar det stopp och det gjorde det nu.

Jag tänker inte rida honom igen efter allt nu. Jag tänker inte sitta upp på honom igen. Och även om det är en jävla massa saker jag vill reda ut så vill jag inte.  Det känns som att med honom kan jag komma långt men jag måste ge det tid och tålamod. Och den tiden har vi inte. Så vi har bestämt oss för att vi ska köpa en ny ponny och på något sätt inte ha kvar Dusty. Vi ska ringa och kolla om köpcentret kan ta tillbaka honom, annars hittar vi på något annat. Sen ska jag kolla på en ny ponny istället. 
Och jag vill inte påstå att jag gett upp. Jag har snarare låtit han få en möjlighet hos någon där det kan bli möjligt. För hos mig kommer det aldrig bli bra. Vi var inte gjorde för varandra och detta är det bästa vi kan göra av situationen.

Jag har gråtit hela helgen och dethär är bland det värsta som hänt i mitt liv. Jag kunde inte gå till skolan och jag börjar gråta så fort jag tänker på honom.
Jag vet att jag kommer bli besviken på mig själv över detta flera gånger och jag kommer pngra det stort, för jag vet att en dag kankse det skulle funka. Och om jag hade kommit dit skulle jag vara överlycklig. Men det är vägen dit som pressar mig. Vägen dit kommer vara ett helvete. Och jag kan inte förklara hur ledsen jag är nu. Orden bara kommer och jag kan inte förklara. 
Men jag orkar inte med bråken här hemma, bråken med kompisarna, och allt med honom. Jag orkar inte. 
Jag vill ha en ponny jag kan tävla och träna på direkt och som jag kan rida barbacka på och ute i skogen och har sjukt kul med. Jag vill ha en häst jag längtar efter varje dag. En häst som får mig att må bra.

Det som fick mig att ta detta beslutet var idag. Jag tänkte på möjligheten med en annan ponny och satt och kollade på hästnet och så fick jag se den ponnyn jag alltid velat ha. Det var det som fick mig tänka om.
Jag kan bli lycklig igen och jag är säker på att jag gör rätt val nu.

I never give up. I just do something possible

Det är så mycket som jag inte får ut. Så mycket känslor som ni borde få veta, men jag kan inte förklara längre. Kan inte förklara!

body {

margin: 0px 0px 0px 169px;

background: #000 url(https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/2283567/images/2011/namnlst-2_152076601.jpg) repeat;

}

body {

margin: 0px 0px 0px 0px;

background: #000 url(BILDWEBBADRESSEN HÄR) repeat;

}

Jag är inte så bra på att förklara, men hoppas ni fattar :)

Har lagt upp dom två första innan, men nu känner jag att jag är i stort behov av nya kläder och bikinasar och en avslutningsklänning.
Och att kolla runt på massa saker såhär får mig att bli småkär i typ allt man hittar^^